från dagboken 13/9-10

Dans. Svettiga kinder som snuddar. Läppar som möts. Fötter som värker. Huvuden som snurrar. Musiken dunkar.

Och där går någon hem alldeles för tidigt. Kanske för att hon saknar sin älskade som redan ligger hemma och väntar. Kanske för att hon inte kan stå ut med att se sin kärlek dansa tätt intill någon annan. Där går två hem tillsammans. Med hans händer runt hennes midja. Dom är inte gjorda för varandra, men det känns rätt ikväll. Någon med svart-randiga kinder. Alla kvällar slutar inte lyckligt.

Men man måste få gråta. Man kan inte ljuga för sig själv för länge, för att inte verka svag. Det kommer ifatt en tillslut. Tiden läker alla sår. Men när såret är nytt då? Vad gör man när det känns som att hjärtat ska gå sönder? Det gör så ont. Ni vet. Det blir jobbigt att andas. Vill bara skrika. Vad gör man?

Det spelar ingen roll vad du säger. Ordet betyder ingenting. Ett förlåt låter som tomma ord. Ingat förlåt i hela världen kan någonsin ta bort den smärta som ett krossat hjärta har känt. Tårarna har fortfarande runnit. Såren svidit.

Det spelar ingen roll.
För mina sår är läkta.