Ibland får jag den där klumpen i halsen. Det blir jobbigare att andas. Ögonen bränner. Jag vill bara skrika rakt ut. Allt vad jag kan och har. Jag blir arg på mig själv. Att jag inte inser förrän nu, hur illa behandlad jag ofta har blivit. Att jag inte har insett mitt egna värde förrän nu. Och jag vet, det är inte bara jag som mått som en spyhink många dagar. Jag tycker synd om min familj och mina vänner. Som har stått där hjälplösa och torkat mina tårar många nätter. Förlåt, men kärlek gör en blind. Det är inte meningen att jag ska sitta här och berätta om mina relationer. Det finns så mycket fint att berätta också. Men jag vill bara påminna er, alla fina tjejer, om att det finns killar där ute som vill ge er hans hjärta, hela hans värld och allt som går att ge, till er! Killar som kommer sakna er 100ggr mer än vad han gör. Killar undviker alla problem, för att få det att funka. Istället för att leta bråk och tårar. Och det finns någon som bara vill vara med dig, och inte med någon annan varannan kväll på krogen. Vi borde lämna honom första gången, men jag vet hur svårt det är. Och det finns någon för alla, den rätte. Vi måste tro på det. Ingen förtjänar att bli behandlad som skit.

En gigantisk kram och en hög kärlek till min älskade vän Josefin.

tesoro, tu vali molto di piu.