jag är en sjuk människa, eller jävligt töntig, riktigt känslig, eller helt ärligt normal. Men jag har precis sett ett program om håkans spelning på way out west, hans 10års jubileum. Och tårarna har runnit. Vilken jävla känsla, längst fram, halvfull, tårarna rinnande, skrikande med den lilla röst som fanns kvar. Peace and love 2009. Jag vet att jag har sagt det så jävla många gånger förut, men det var det bästa jag vart med om, hans spelning där. Går inte att beskriva. Någonting jag inte vill göra om, för det kommer aldrig slå det. Vissa saker ska man helt enkelt inte göra om. Det kan förstöra sin första gång. Finns miljontals klipp från hans spelning den sommaren, här har ni en, och ja, tårarna sprutade när han pratade innan den här låten. En riktig livräddare. Tack håkis.